september

ditt leende din blick
dina steg
sviktade aldrig
jag trodde det betydde
du var starkare än jag

nu vet jag
min svajande kropp
(som jag tror du älskade att se)
de rangliga ben jag stödde mig på
som bar mig hit
längre fram än du nånsin skådat
(vilket är nånstans rakt in i dig)

där har inte ens du varit
där var jag
och vände
med kraftlösa lemmar
hemåt igen

och du stod kvar
rakryggad, stel
och såg mig, gänglig
färdas bortåt
i tron att du upplevt
förstått
vuxit
vunnit

somna med dina penseldrag betraktandes dig
allena är vi sällan vinnare
men det kommer du förstå först om mycket lång tid

jag har fäst blicken någon annanstans nu