nejnejnej

allt är verkligen borta nu

ärligt

allt som är nu är bara ett krampaktigt fasthållande av minnen som en gång i tiden som betydde något
kanske allt
som påverkade
som berörde
men som ärligt talat nu bara inte känns nånting

och det mest tragiska är att jag nästan är mer ledsen nu
när nån inte ens spelar rollen för mig längre
än vad jag var när han spelade rollen, men aldrig i min film

och ribban är som sagt nu högre lagd än nånsin
satt och tänkte på det idag faktiskt

oddsen för att jag kommer att jag snart kommer vara på väg till någon

som väntar hemma i sin grymt snygga lägenhet med massor av böcker och konst, magnetic fields i stereon på lagom volym, i färd med att laga middag åt oss
inga halvfabrikat givetvis
och som jag sen ska svänga förbi en vernissage på andréhn-schiptjenko, ett glas vin på inferno och senare en konsert på debaser medis med
allt hand i hand givetvis
och som jag kommer få vakna bredvid nästa morgon
vi båda leendes givetvis
och som jag är så attraherad av att jag knappt kan titta på honom utan att rodna
(ännu mer än förra gången)
och dito givetvis

är väldigt väldigt små

men nångång så
så ska väl allt bli som jag vill
eller också helt tvärtom

det kanske rentutav är det jag behöver